sofiebeaudean

Kanske är vårdeprission jag ramlat över? Ingen aning. Men det är iallafall inte roligt att går runt och känna att man har ett mörkt moln som bara växer och växer på insidan. 
Började när deklarationen kom, sen rasade bara allt på en gång. Kanske borde börja prata med någon om allt jag egentligen behöver prata om. Det är väl egentligen inga stora saker om man ser på det, men min ryggsäck har blivit alldeles för tung på senaste tiden. Tänker på gamla saker som hänt och varför jag inte ger mig tid till att bearbeta saker och ting. På ett sätt är det enklare att bara glömma och gå vidare, men det är klart att det kommer tillbaka och sköljer över en vacker dag.
Och så är det det här med min framtid. Jag kan inte se den på många, många års avstånd. Det känns bara så hopplöst när man varken vet vart man ska börja eller vad man borde satsa på. Blir oerhört avundsjuk när jag hör andra berätta om sina blivande äventyr, ut och resa och bara ta dagen som den kommer. Jag kommer aldrig kunna göra såna saker. Och jag vågar faktiskt säga aldrig. För när skulle det hända? Jag har inte ens ekonomi till att spara 300 kronor per månad. Ibland kanske, men då blir det korta sparanden till saker som jag vet att jag verkligen vill ha eller behöver.
Jag har alltid haft höga tankar och ambitioner under min uppväxt, eftersom jag vet hur jag inte vill sluta. Jag har drömt stort och brett och bestämt mig för att verkligen bli något som är viktigt för mig. Men jag vet inte längre vad det är. Har nog aldrig riktigt vetat det egentligen.
Så jag går här, runt och runt och bara matar på. Det kommer kanske bättre dagar, men dom får gärna lägga på ett kol..